Religionsvetande av allmänt intresse

Religionen är ett j*vla mörker. De dogmer, trossatser och absoluta sanningar som ständigt ges grogrund i religiösa föreställningar förblindar människors liv och är av ondo. Den ger förutsättningar och främjar en anti-intellektualitet av ett sådant slag som förmodligen bara konsumtionshetsen och psykoser kan jämföra sig med. Det är väl därför som man egentligen inte skall bry sig så j*vla hårt om sanningsanspråk som är baserat på vanföreställningar och fantasier. Tyvärr så är det inte så människor fungerar...

Hade Paulus sett en nyårsraket så hade han förmodligen trott att det var ett gudomligt ingripande, och hade han fått se Slayer live så hade han säkert trott att apokalypsen var nära och att de mörka krafterna just bjudit in helvetets eldar till jorden. Skulle du som läser detta gå ut i öknen i fyrtio dagar och nätter så skulle du nog också se syner och inte bli vid dina sinnes fulla bruk. Detta förklarar tyvärr inte varför vissa människor tycker att Maud Olofsson är intelligent. Numera när människor hör röster och får allvarliga vanföreställningar så ordineras vanligtvis terapi i bästa fall, men troligast starka anti-psykosa medikamenter. Känner du att du kanske lider av sådana symptom så ta en tripp till Östra Station och uppsök psykolog snarast.

Vissa människor vill bestämt hävda att utan religionen så skulle livet bli både värde- och meningslöst. Det roliga är att dessa människor har fullständigt rätt i sina antaganden, men dom har även en bristande fantasi och är totalt främmande för att själva komma fram till ett självförverkligande livsmål.

Hur kommer det sig att man inte lyssnar på relevant och bevistyngd argumentation, när man gladeligen omfamnar tanken att en talande snok lurade en dum brud och hennes blåsta pojkvän att sätta löv på snorre och murra?

Jag finner inget vettigt svar på denna fråga, men jag drar ändock den slutsatsen att av någon outgrundlig anledning så finns det ingen hejd på mänsklig dumhet och anti-intellektualitet.



Meningen med detta inlägg var egentligen att uppmärksamma dem som läser detta att det finns tydliga kopplingar mellan den uråldriga egyptiska mytologin och det som sedan skapades att bli myten om Jesus. Jag råkade bara bli lite irriterad på vägen... Hursomhelst så snodde man helt enkelt en massa mytologiska och astroteologiska föreställningar och inkorporerade sedan detta i sitt eget kristna sanningsanspråk. Detta förklaras på ett utomordentligt sätt i den bok som finns på bild här ovan. Är det nu så att du är kristen och känner att detta inte duger så kan du ju alltid trösta sig med att läsa Lukas 10:21 där det tydligt står att sanningen bara är uppenbarad för de enfaldiga (läs; dom som är dumma i huvudet).

Om inte annat så kan man ju hålla till godo med detta resonemang...

"Förnuftet är den största fiende som tron har.
Den som är kristen bör klösa ögonen ur sitt förnuft."

- Martin Luther, reformator och judehatare

...when hell freezes over

Den blinda flockmentaliteten

Jag skulle vilja finna en människa som ser bortom de sociala konstruktioner och regler som vårt samhälle är uppbyggt utav. En människa som inte räds konsekvenserna av att ifrågasätta, och som inte grundar detta i en självupptagenhet.

Det jag istället finner är en människa som flyr varje möjlighet till att omvärdera sin verklighetsuppfattning, av rädsla för resan in i det okända. En människa som säger ett men gör ett annat. En människa som vill leva utanför det normativa, men som blir en del av detta genom sitt eget handlande.

självförnekelse.
”Vi lever självförverkligande”, hör jag dom säga. ”Vi ifrågasätter samhället och skapar våra egna värderingar”. I helvete att ni gör. Ni är bara en del av en blind flockmentalitet. Ni räds att gå utanför de stigar som de människor ni känner igen er i redan trampat upp. Ni vägrar att ställa er frågan ”varför”.

Imitatio Dei

Den "kristna traditionen/historieskrivningen" är vad som är normativt på min utbildning. Den senaste kursen "Religionspsykologi" utgick ifrån ett kristet perspektiv och den nya kursen jag börjat läsa som heter "Etik, världsbild och livshållning" utgår också från ett kristet perspektiv. Vad ett "kristet perspektiv" innebär finns det inget definitivt svar på...
...men enligt denna bild så kan det kan ha med bröst att göra.

Jag är trött och less på att kristendomen skall verka normativt för min utbildning till gymnasielärare med inriktning mot religion. Visserligen slängs lite Buddhistiska och Hinduistiska referenser in ibland för att rättfärdiga skitutbildningen och den annars så Abrahamitiska färgningen, men knappast så att det går att uppnå någon form av strävan mot objektiv förståelse.

Konfucianism och Taoism nämns överhuvudtaget inte alls i dessa sammanhang, och hur kan man vara så naiv att man utesluter dessa livshållningar i en kurs som behandlar inställningar till livet!? Jag skulle knappast tro att den kultur som 1,5 miljarder kineser vuxit upp i till största delen är präglad av ett västerländskt perspektiv. Utbildningen är bristfällig, och man verkar inte direkt att skämmas för det på religionsinstitutionen överhuvudtaget. Man skulle ju kunna anta att det var viktigt att få en så bred kunskapsbas som möjligt, men det är inte det som premieras.

Med utgångspunkt i den här utbildningen så verkar jag knappast att få den kunskap som krävs för att jag skall kunna sköta mitt blivande yrke utifrån de skyldigheter och förpliktelser som yrket medför.

Insikt?

Gjorde nyligen ett personlighetstest som publicerats i ett mycket stort populärvetenskapligt magasin. Tydligen så visar de senaste rönen kring personlighetsdimensioner inom psykologisk forskning på att det finns en stark prövbar koppling till neurologin. Dessa fem personlighetsdrag är följande;

Andelen poäng jag fick anges med röd markering.

Den relativt höga poängen i utåtvändhet tyder tydligen på att jag är pratsam, entusiastisk och spänningssökande. Min kropp utsöndrar tydligen extra höga halter dopamin under positiva upplevelser, och det tenderar även att göra att min personlighet har ett behov av att få dessa positiva upplevelser oftare, då frånvaron av dessa gör dopamindalarna djupare (Dopamin är en del av kroppens belöningssystem).

Den mycket höga poängen i anspändhet berättar att jag är bekymrad, känslomässigt instabil, är lättskrämd och att jag ganska lätt blir stressad. Min adrenalinnivå anses därav kunna bli mycket hög väldigt lätt. Något nedslående blev betyget i pålitlighet. Den som ligger högt i detta personlighetsdrag brukar tillskrivas ansvarsfullhet, disciplin och organisationsförmåga. Detta gäller då tydligen inte mig. Jag är enligt testet impulsiv och tar dagen som den kommer. Som tur är så kompenseras kanske detta av att en hög empati relaterar till att jag är lätt att samarbeta med, inger förtroende och tar hänsyn till andra… medan jag konstigt nog inte alls skulle vara speciellt självhävdande.

Slutligen så tyder min poäng i öppenhet på att jag är kreativ, nyfiken, okonventionell och ofta upplevs som excentrisk. En hög poäng tyder även på att jag effektivt kan utnyttja min hjärnas kapacitet och har en förmåga till att lätt kunna associera saker och ting med varandra.

Hm... egentligen säger det här ingenting om vem jag är.

THE ART OF STOMPING

Jag tror att vi människor i regel är dåliga på att säga ifrån när vi tycker något är fel, speciellt när det gäller någon/något som vi inte själva är personligen familjär med. Det är alltid de människor som står närmast som får ta den största smällen, om det nu skulle vara så att det var något man störde sig på. Vad kan detta bero på? Är det måhända ett kulturellt fenomen?

Är det så att vi inte vill ta konflikter med parter där vi kan känna osäkerhet inför hur reaktionen på vår kritik kommer att se ut? Har det med bekvämlighet att göra, då vi blir tvugna att lära känna någon annan för att kunna göra dennes synpunkter mer förståeliga? Handlar det om att vi inte vill utlämna oss själva och våra egna ståndpunkter till någon som vi inte känner, eller är det helt enkelt så att vi trivs med att låta människor stå oemotsagda när vi inte känner dessa så väl?

Tendensen verkar iallafall tydlig i min tankevärld... i regel så gör okunskapen inför en annan part större skillnad för om vi skall engagera oss eller inte, än vad vi faktiskt anser i en viss fråga. Därför följer nu en liten uppmaning till migsjälv, och till alla andra som av någon anledning skulle tycka detta vara meningsfullt. Känns något fel, så öppna alltid för dialog om tillfälle gör detta möjligt. Förhoppningsvis så kan eventuella konflikter lösas på en något civiliserad nivå, om inte så finns fortfarande möjligheten att "stompa"...

Main entry: stomp Function: intransitive verb;
"to walk with a loud heavy step usually in anger"

Bli arga och förbannade och säg ifrån. Fungerar inte en dialog där ömsesidig respekt är närvarande, utan bara mänsklig dumhet och ignorans härskar, så måste man visa något slags tecken på att man tycker något är allvarligt fel. Vad är bättre än att bli förbannad då? Då har man ju iallafall gjort sin poäng tydlig, än att istället bara låta detta få förekomma i dispyter med de människor man känner sig trygg med. Annars så kan ju det som man upplever som felaktigt få fortlöpa, och det är ju ganska lätt att denna felaktighet lever vidare om alla människor uppvisar passivitet. Så ut och bli förbannad på saker och ting, låt din ilska få visa sig, säg ifrån tydligt när du möts av ignorans och argumentera för vad du anser vara rättvisa. Jag förutsätter att alla människor har tillräckligt mycket inre integritet och känner trygghet i sigsjälva såpass mycket att de kommer att respektera din känsloyttring och inte möta den med rädsla. Förhoppningsvis så kommer då alla att förstå varandra bättre.

...en liten önskan

Kärlek är att vilja ge något som är uppfattat som gott, och detta helt villkorslöst.

Lust är inte ett villkorslöst givande. Lust är begärelse i sexuell mening, där ett känslosvall av upphetsning antas ta form.

Jag känner en stark lust att få uppfyllas av kärlek.

Ljud av förruttnelse...

Det är nästan aldrig helt tyst. Ljud överallt, hela tiden. Inte ens när man ska till att sova så är det tyst. Alltid någon ventilation där luften viner, någon elektronisk pryl som surrar eller en klocka som tickar på... och om inte något sådant stör så är det mina egna hjärtslag som gör sig påminda, genom hjärtats ständiga kamp att låta mitt blod pulsera genom kroppen. Fascinerande att vi överhuvutaget kan höra ljud. Ett sinne bland många andra, men som knappast riktigt uppskattas så som det borde...
Jag skulle välja hörseln framför synen vilken dag som helst, om jag nu var tvungen att välja. Att aldrig få kunna lyssna på musik igen, rytmer eller en vacker röst finns i inte i min världsbild. Smak och lukt skulle nog också ryka om jag var tvungen att göra ett val kontra hörseln.
Att välja bort känseln framför hörseln är ett svårare val. Jag skulle förmodligen uppskatta att ha känseln kvar... jag menar, man kan ju iallafall känna rytmer då... och att vara utan möjlighet att känna närheten, rent fysiskt, till de människor som man bryr sig om och älskar vore det sanna helvetet på jorden.

"Ett handslag av tillit och ömsesidig respekt, en kamratlig grabbkram med distinkta klappar på varandras ryggar, en smekning i älskog eller en omfamning i kärlek... känseln är nog det viktigaste sinnet ändå"


HA! Det var lur och ljug hela tiden! Det absolut bästa sinnet är sinnet för humor! Speciellt skadeglädjen... den är bäst! :)

Everything goes to hell anyway...

"Only after disaster can we be resurrected... It's only after we've lost everything that we're free to do anything"

Frågan är bara vad man ska göra, om man väl kommer så långt att man förlorat allt. Ska man göra något överhuvudtaget? Om det inte finns någonting som spelar någon roll, om det inte finns något som är värt något, vad är det då som säger att man är fri att göra vadhelst man önskar? Jag menar... ingenting gör ju någon skillnad i sådana fall.

"NO HOPE = NO FEAR"

Vad är hopp? Hopp har med känslolivet att göra, en känsla av att man fortfarande har en möjlighet att få det man önskar. Att inte känna hopp innebär därmed att denna önskning, eller måhända önskningar, med sannolikhet inte kommer att uppfyllas eller att den/de omöjligen kan uppfyllas. Denna definition skiljer sig förmodligen mellan individer och rådande omständigheter. Om man i sanning inte kan känna något som helst hopp så spelar ingenting någon roll. Vad spelar det då för roll att man inte är rädd?

Jaha?

Jag är så j*vla trött på människor. Dom är i regel dum i huvet och så upptagna med sigsjälva att empati och socialitet blir främmande begrepp. Numera känns det mest som att alla är varumärken. Alla ska vara så j*vla mycket, och finare och unika och mer speciella. Skärp er, för satan! Bete er som folk och var inte så j*vla kåta!

Bara därför att du inte kan umgås utan att bli misstänksam så betyder inte det att alla människor beter sig likadant. Vissa kanske har uppsåtet att fördriva tid och ha kul. Var i helvete har du fått för dig att alla vill ligga med dig? Blir du mer värd då? Vad fan är du rädd för? Du är inte din yta, du är inte din torra och billiga attityd, och du är i helvete inte dina nyinköpta kläder som någon klädbög har sagt åt dig att ha på sig.

Ni är joy och gay allihopa. Gå och dö.

...i lugn och ro

Fick bara för mig att jag skulle ta mig en öl. Ringde runt till de flesta i min klass men de skulle antingen "se film med sin respektive", "spara pengar till en riktig klassfest" eller hade något annat viktigt planerat för sig. Det brydde mig faktiskt inte så mycket. Jag menar, man kan ju faktiskt unna sig en öl i lugn och ro.

Så begav jag mig sakteligen till 'Pub Rött' på Berghem. Vädret var totalt värdelöst... men det gjorde mig inget. Väl där så tog jag mig en öl... eller två, och lyssnade till universitetsskadade människors ytliga prat om döttrars dåliga pojkvänner och om cigarrer som hette "Monte Christo".

På fredag så är det 'Vader' som gäller... ska styra upp en kväll med live-DVD och skivlyssning innan dess. Intresseanmälan är välkommen!

Sixth House Lives

Lord Nerevar Indoril, Hai Resdaynia
My Lord, Friend, and Companion

Once we were friends and brothers, Lord Nerevar, in peace and in war. No houseman ever served you better, or more faithfully. Much that I did was at your command, at great cost to myself, and my honor.

Yet beneath Red Mountain, you struck me down as I guarded the treasure you bound me by oath to defend. It was a cruel blow, a bitter betrayal, to be felled by your hand.

But, remembering our old friendship, I would forgive you, and raise you high in my service. The Sixth House was not dead, but only sleeping. Now we wake from our long dream, coming forth to free Morrowind of foreign rulers and divine pretenders. When the land is swept clean of false friends and greedy thieves, the children of Veloth will build anew a garden of plenty in this blighted wasteland.

Come to Red Mountain, old friend. For the fellowship and honor that once we shared, I would grant you counsel and power, if only you would pledge that friendship anew. The path to Red Mountain is long, and filled with danger, but if you are worthy, you will find there wisdom, a firm friend, and all the power you need to set the world aright.

As ever, your respectful servant and loyal friend,
Lord Voryn Dagoth, Dagoth Ur