VADER

Fredagens Vader-spelning blev mycket lyckad. Jag, Kristoffer, Robert och hans Luleå-kompis Fredrik startade kvällen hemma hos Kristoffer med en 'Vader Live DVD' och några kannor öl. Vi anlände till Scharinska lagom till att Vader skulle gå upp på scén. Kristoffer och jag ställde oss längst fram i mitten, jag till vänster och Kristoffer till höger om mikrofonen.


När showen väl drog igång så var det ett saligt röj, och trycket lät inte vänta på sig. Det kändes som att jag hade ett fjolligt litet homo bakom mig på 120 kilo som inte riktigt förstod att man headbangar med huvudet och inte med scrotum, men han gav sig typ efter tre-fyra låtar. Mellan 'Reign Forever World' och kunglåten 'Dark Transmission' var jag tvungen att fly, tyvärr. Vad som därefter följde beskrivs bäst i recensionen som VK skrev måndagen den 27 oktober...

Hursomhelst så var det en ganska lyckad kväll.

South of Heaven

Det finns förmodligen inget ondare och mer ångestdrypande intro än det till låten 'Spill the Blood' med Slayer. Atmosfären som uppstår och stegras till just innan versriffet är bara så fruktansvärt underbart olustigt! Detta måtte vara det största beviset på Jeff Hanneman's genialitet. Jag förstod inte låtens storhet när jag var yngre. Vet inte varför, men den har förföljt mig i mina tankar sen första gången jag hörde den.

Låten avslutar den underskattade plattan 'South of Heaven' från 1988, och den kunde inte sluta bättre. Så vänta till efter mörkrets intåg (läs; kvällen), ritualmörda någon elektronisk pryl som inte fungerar som den ska (förslagsvis en brödrost eller kanske din gamla mobiltelefon) och unna dig en genomlyssning av detta mästerverk.

Cryptic Writings of Megadeth

Hade tänkt att skryta lite ytterligare genom att presentera en annan raritet i min samling. Megadeth's album 'Cryptic Writings' släpptes i juni 1997. Skivan är väl inte direkt det bästa som Dave Mustaine tryckt ur sig, men det är liksom inte det som är grejjen när det gäller det här. Strax innan skivan släpptes så kom något så udda som serietidningar som handlade om 'Vic Rattlehead' (asså, Megadeth's egen 'Eddie'-kopia), och regogör i serieform kort och gott dels om några Megadeth-låtar och dels om Vic's vidare äventyr. Serien gavs ut av 'Chaos Comics' och gick under det fyndiga namnet 'Cryptic Writings of Megadeth'.

Fyra nummer släpptes. #1 i 26000 ex. och de tre andra i vardera 23000 ex.

Till det kaxiga hör att det första numret även släpptes med ett s.k. 'Necro Cover' i 2000 ex. som bara hade ett annat artwork, och även som en version med ett 'Leather Cover' i 9999 exemplar, varav 999 av dessa är signerade av Dave Mustaine (se bild; höger).

Det är ett nummer av denna upplagas 999 exemplar som jag inhandlade en vår för sju år sedan, i en stad farligt nära Danmark. Visst... tidningen kanske inte är mycket för världen, och man kan inhandla den för ynka 50$ om man letar lite, men kaxig är den. Jag menar... det är ju ändå Mustaine. Få är ju lika arg som vår käre Megadethkapten!

Whiplash

Under min relavtivt korta livstid har jag samlat på mig en massa coola musikprylar som jag nästan aldrig får möjlighet att visa för andra, så jag tänkte att bloggen är ju ett ypperligt ställe att skryta om sådana saker. Här följer en av min skivsamlings absoluta stoltheter...

Whiplash 12" vinyl Picture Disc - Label: Megaforce, MRS-04

Denna platta var något som jag ofta drömde om att införskaffa i högstadie/gymnasieåldern. Av någon anledning så är bildskivor så kaxiga, och jag har alltid kännt någon slags barnslig fascination för detta upplevda fenomen. Metallica var ju bandet över alla andra, och Whiplash var nationalsången för alla headbangers i min värld (jämte 'Metal Militia'). Att då få inneha Whiplash EP'n på 'Picture Disc' gick till graden av besatthet, likt något slags kultföremål för att komma närmare mina (på den tiden) stora idoler. Tyvärr fick jag inte tag i den under mina mest fanatiska år, men fick sedemera möjlighet att införskaffa detta stycke kulturhistoria för typ 3-4 år sedan då en svensk samlare sålde ut sina skivor för att betala sina studier (huh... hemska tanke!). Skivan är i mycket god kondition och förutom en 'Special Neckbrace Remix' av Whiplash så finns även 'Jump in the Fire', 'Seek and Destroy' och 'Phantom Lord' med som live-versioner (inspelade direkt i studio, så det är ju inte direkt en live-spelning).

Kollade runt på nätet och upptäckte att det enda exemplar jag kunde hitta som fanns till salu går för 150£. Alltså typ 1800:- SEK, med dagens pengavärde. Inte speciellt dåligt med tanke på att jag inhandlade den för ynka 300 spänn.

Tyler Söze

Dags för ett litet soundtracktips. Filmmusik är något som är grymt underskattat. Jag menar, i grund och botten så handlar all musik om atmosfär och emotioner. Filmmusik är i regel gjord för att understryka en upplevelse av något på bild, så det krävs egentligen mer av filmmusik rent musikaliskt än någon töntig dussin-serenad med dålig lyrik. Jag hoppas att ni hänger med i mitt resonemang. Hursomhelst så finns det två filmsoundtracks som jag återkommer till ständigt. Jag lyssnar gärna på dom ofta när jag ska plugga, sova eller bara vara lat... ja, faktiskt typ närsomhelst som jag inte vet vad jag ska lyssna på. Dessa soundtracks är följande;

The Usual Suspects - Musik: John Ottman

Filmen är min absoluta favoritfilm, och musiken hade förmodligen inte kunnat bli bättre än vad den blev. Detta just för att Ottman egentligen bara var anställd för att klippa filmen, men det slutade med att han både gjorde klippningsarbetet och skrev musiken. Detta blev starten på en karriär som kompositör för honom, men det är en helt annan historia som jag inte ska gå närmare in på här. Hursomhelst gjorde det att helheten av alstret blev mer trovärdigt rent berättarmässigt, och hans vision som klippare var exakt samma som hans uppdrag som kompositör. Förutom filmens underbara temalåt så är spåret 'New York's Finest' en av mina absoluta favoriter. Mycket tunga stråkpartier och lugna pianospår väntar på denna platta, som jag verkligen rekommenderar att ni kollar upp.

Fight Club - Musik: The Dust Brothers

Vad är nu detta för genre då, kan man fråga sig. Jag vet faktiskt inte svaret, men skulle jag försöka mig på att säga något så är det väl typ mörk elektroindustri med lite psykotiska drag. Hursomhelst så är det kanske inte det första som jag skulle lyssna in mig på, om jag inte hade uppskattat filmen så mycket som jag gjorde och fortfarande gör (jag menar... vem kan inte älska 'Fight Club'?). The Dust Brothers har bl.a. legat bakom mixning av 'Beastie Boys' och 'White Zombie', men mig veterligen är detta första gången som de testat på att göra ett soundtrack till en film. Precis som filmen så är musiken skruvad, och man kan lätt känna sig lite yr och illamående (på ett bra sätt) när man lyssnar på skivan. Egentligen så finns det inte ett svagt spår på denna skiva, men för att nämna någon låt så är 'Corporate World' en favorit för dagen. Skivan avslutas med 'This is your life' som kan beskrivas som en onani i 'Tyler Durden'-citat. Allt detta ackompanjerat av tvåldoftande badrumsbeats, och det kan ju knappast vara fel. Kolla upp detta soundtrack, eller kolla på filmen igen och lyssna speciellt på musiken. Du lär bli nöjd.

Suicide Nation

Idag har varit en riktigt dryg dag. Läser just nu religion och föreläsningen var rejält trög att ta sig igenom. Jag vet inte... blev mest förbannad på allt runt omkring mig. När jag väl kom hem till min lägenhet så kände jag att jag var tvungen att lyssna på något.

"We are blind to the world within us... waiting to be born"
Slängde på klassikern 'Slaughter of the Soul' med kultbandet 'At the Gates' och allt blev bra igen. Denna skiva måste nog vara tidlös. Den är så fruktansvärt bra! JÄ! Plötsligt fick jag ork att både dricka öl och dricka öl! Eftersom ni är goda medborgare så har ni säkert redan koll på detta opus av gudomlighet, men om inte så uppmanar jag till sjutusen genomlyssningar snarast!