THE ART OF STOMPING

Jag tror att vi människor i regel är dåliga på att säga ifrån när vi tycker något är fel, speciellt när det gäller någon/något som vi inte själva är personligen familjär med. Det är alltid de människor som står närmast som får ta den största smällen, om det nu skulle vara så att det var något man störde sig på. Vad kan detta bero på? Är det måhända ett kulturellt fenomen?

Är det så att vi inte vill ta konflikter med parter där vi kan känna osäkerhet inför hur reaktionen på vår kritik kommer att se ut? Har det med bekvämlighet att göra, då vi blir tvugna att lära känna någon annan för att kunna göra dennes synpunkter mer förståeliga? Handlar det om att vi inte vill utlämna oss själva och våra egna ståndpunkter till någon som vi inte känner, eller är det helt enkelt så att vi trivs med att låta människor stå oemotsagda när vi inte känner dessa så väl?

Tendensen verkar iallafall tydlig i min tankevärld... i regel så gör okunskapen inför en annan part större skillnad för om vi skall engagera oss eller inte, än vad vi faktiskt anser i en viss fråga. Därför följer nu en liten uppmaning till migsjälv, och till alla andra som av någon anledning skulle tycka detta vara meningsfullt. Känns något fel, så öppna alltid för dialog om tillfälle gör detta möjligt. Förhoppningsvis så kan eventuella konflikter lösas på en något civiliserad nivå, om inte så finns fortfarande möjligheten att "stompa"...

Main entry: stomp Function: intransitive verb;
"to walk with a loud heavy step usually in anger"

Bli arga och förbannade och säg ifrån. Fungerar inte en dialog där ömsesidig respekt är närvarande, utan bara mänsklig dumhet och ignorans härskar, så måste man visa något slags tecken på att man tycker något är allvarligt fel. Vad är bättre än att bli förbannad då? Då har man ju iallafall gjort sin poäng tydlig, än att istället bara låta detta få förekomma i dispyter med de människor man känner sig trygg med. Annars så kan ju det som man upplever som felaktigt få fortlöpa, och det är ju ganska lätt att denna felaktighet lever vidare om alla människor uppvisar passivitet. Så ut och bli förbannad på saker och ting, låt din ilska få visa sig, säg ifrån tydligt när du möts av ignorans och argumentera för vad du anser vara rättvisa. Jag förutsätter att alla människor har tillräckligt mycket inre integritet och känner trygghet i sigsjälva såpass mycket att de kommer att respektera din känsloyttring och inte möta den med rädsla. Förhoppningsvis så kommer då alla att förstå varandra bättre.

...en liten önskan

Kärlek är att vilja ge något som är uppfattat som gott, och detta helt villkorslöst.

Lust är inte ett villkorslöst givande. Lust är begärelse i sexuell mening, där ett känslosvall av upphetsning antas ta form.

Jag känner en stark lust att få uppfyllas av kärlek.

Casino Royal & Quantum of Solace

Jag, Kristoffer, Robert och Jonas var idag och såg Casino Royal hemma hos Jonas. Det var kung. Sen så åkte vi och såg Quantum of Solace på bio.

Det var en bondfilm av det lite lamare slaget. Nästan bara hjärndöd action hela tiden. Storyn föll bort och karaktärernas intriger stod inte alls i centrum.


Jag tog kort inne i biografen på Kristoffer och mig och genast kom det en vakt och ville beslagta kameran. Han var väl rädd att jag skulle försöka filma bondfilmen. Snacka om illa. Jag menar, skulle jag vara så dum att röja migsjälv genom att använda blixt innan filmen hade börjat? Blah...

Ljud av förruttnelse...

Det är nästan aldrig helt tyst. Ljud överallt, hela tiden. Inte ens när man ska till att sova så är det tyst. Alltid någon ventilation där luften viner, någon elektronisk pryl som surrar eller en klocka som tickar på... och om inte något sådant stör så är det mina egna hjärtslag som gör sig påminda, genom hjärtats ständiga kamp att låta mitt blod pulsera genom kroppen. Fascinerande att vi överhuvutaget kan höra ljud. Ett sinne bland många andra, men som knappast riktigt uppskattas så som det borde...
Jag skulle välja hörseln framför synen vilken dag som helst, om jag nu var tvungen att välja. Att aldrig få kunna lyssna på musik igen, rytmer eller en vacker röst finns i inte i min världsbild. Smak och lukt skulle nog också ryka om jag var tvungen att göra ett val kontra hörseln.
Att välja bort känseln framför hörseln är ett svårare val. Jag skulle förmodligen uppskatta att ha känseln kvar... jag menar, man kan ju iallafall känna rytmer då... och att vara utan möjlighet att känna närheten, rent fysiskt, till de människor som man bryr sig om och älskar vore det sanna helvetet på jorden.

"Ett handslag av tillit och ömsesidig respekt, en kamratlig grabbkram med distinkta klappar på varandras ryggar, en smekning i älskog eller en omfamning i kärlek... känseln är nog det viktigaste sinnet ändå"


HA! Det var lur och ljug hela tiden! Det absolut bästa sinnet är sinnet för humor! Speciellt skadeglädjen... den är bäst! :)

Everything goes to hell anyway...

"Only after disaster can we be resurrected... It's only after we've lost everything that we're free to do anything"

Frågan är bara vad man ska göra, om man väl kommer så långt att man förlorat allt. Ska man göra något överhuvudtaget? Om det inte finns någonting som spelar någon roll, om det inte finns något som är värt något, vad är det då som säger att man är fri att göra vadhelst man önskar? Jag menar... ingenting gör ju någon skillnad i sådana fall.

"NO HOPE = NO FEAR"

Vad är hopp? Hopp har med känslolivet att göra, en känsla av att man fortfarande har en möjlighet att få det man önskar. Att inte känna hopp innebär därmed att denna önskning, eller måhända önskningar, med sannolikhet inte kommer att uppfyllas eller att den/de omöjligen kan uppfyllas. Denna definition skiljer sig förmodligen mellan individer och rådande omständigheter. Om man i sanning inte kan känna något som helst hopp så spelar ingenting någon roll. Vad spelar det då för roll att man inte är rädd?

Jaha?

Jag är så j*vla trött på människor. Dom är i regel dum i huvet och så upptagna med sigsjälva att empati och socialitet blir främmande begrepp. Numera känns det mest som att alla är varumärken. Alla ska vara så j*vla mycket, och finare och unika och mer speciella. Skärp er, för satan! Bete er som folk och var inte så j*vla kåta!

Bara därför att du inte kan umgås utan att bli misstänksam så betyder inte det att alla människor beter sig likadant. Vissa kanske har uppsåtet att fördriva tid och ha kul. Var i helvete har du fått för dig att alla vill ligga med dig? Blir du mer värd då? Vad fan är du rädd för? Du är inte din yta, du är inte din torra och billiga attityd, och du är i helvete inte dina nyinköpta kläder som någon klädbög har sagt åt dig att ha på sig.

Ni är joy och gay allihopa. Gå och dö.