Ljud av förruttnelse...

Det är nästan aldrig helt tyst. Ljud överallt, hela tiden. Inte ens när man ska till att sova så är det tyst. Alltid någon ventilation där luften viner, någon elektronisk pryl som surrar eller en klocka som tickar på... och om inte något sådant stör så är det mina egna hjärtslag som gör sig påminda, genom hjärtats ständiga kamp att låta mitt blod pulsera genom kroppen. Fascinerande att vi överhuvutaget kan höra ljud. Ett sinne bland många andra, men som knappast riktigt uppskattas så som det borde...
Jag skulle välja hörseln framför synen vilken dag som helst, om jag nu var tvungen att välja. Att aldrig få kunna lyssna på musik igen, rytmer eller en vacker röst finns i inte i min världsbild. Smak och lukt skulle nog också ryka om jag var tvungen att göra ett val kontra hörseln.
Att välja bort känseln framför hörseln är ett svårare val. Jag skulle förmodligen uppskatta att ha känseln kvar... jag menar, man kan ju iallafall känna rytmer då... och att vara utan möjlighet att känna närheten, rent fysiskt, till de människor som man bryr sig om och älskar vore det sanna helvetet på jorden.

"Ett handslag av tillit och ömsesidig respekt, en kamratlig grabbkram med distinkta klappar på varandras ryggar, en smekning i älskog eller en omfamning i kärlek... känseln är nog det viktigaste sinnet ändå"


HA! Det var lur och ljug hela tiden! Det absolut bästa sinnet är sinnet för humor! Speciellt skadeglädjen... den är bäst! :)