Dea - Varandet

Hon känner tillhörighet med jord och allt levande och värnar ömt om detta, då hon vet vad hon kommer av och alltid skall vara. En del av världen är hon och världen finnes i henne.

Därav känner hon vördnad inför sigsjälv, för hon är allt. Hon värnar därför om sina systrar, för såsom de finnes i henne finnes hon i dem.

Hon önskar inte beröva en syster vad denne värnar om, då detta skulle vara att beröva sin egen vördnad för sigsjälv. I detta finner hon insikt och medvetande om orsak och verkan.

I detta omfamnades jag av Dea.

...when hell freezes over

Dea - Insikten

Hon vårdar och värderar aldrig sitt yttre mer än sitt inre, ty först när hon finner frid i sigsjälv kan hon se det vackra, men även det som skadar. Hennes yttre skönhet följer hennes inre frid.

Hon ser att lögnen föder olust och skadar henne. Ytlighet föraktar hon, för den när lögnen. Hon vet varför, då hon alltid frågar sig detta. Häri ligger hennes vishet. Räds icke att fråga varför.

Hon sörjer inte den okunskap som finnes, utan söker ständigt större insikt i vad hon inte vet. Trygg är hon i att hon aldrig kommer att veta, och häri finnes hennes insikt. Ingenting är utan och något är aldrig oberoende.

I detta omfamnades jag av Dea.

Den blinda flockmentaliteten

Jag skulle vilja finna en människa som ser bortom de sociala konstruktioner och regler som vårt samhälle är uppbyggt utav. En människa som inte räds konsekvenserna av att ifrågasätta, och som inte grundar detta i en självupptagenhet.

Det jag istället finner är en människa som flyr varje möjlighet till att omvärdera sin verklighetsuppfattning, av rädsla för resan in i det okända. En människa som säger ett men gör ett annat. En människa som vill leva utanför det normativa, men som blir en del av detta genom sitt eget handlande.

självförnekelse.
”Vi lever självförverkligande”, hör jag dom säga. ”Vi ifrågasätter samhället och skapar våra egna värderingar”. I helvete att ni gör. Ni är bara en del av en blind flockmentalitet. Ni räds att gå utanför de stigar som de människor ni känner igen er i redan trampat upp. Ni vägrar att ställa er frågan ”varför”.

Imitatio Dei

Den "kristna traditionen/historieskrivningen" är vad som är normativt på min utbildning. Den senaste kursen "Religionspsykologi" utgick ifrån ett kristet perspektiv och den nya kursen jag börjat läsa som heter "Etik, världsbild och livshållning" utgår också från ett kristet perspektiv. Vad ett "kristet perspektiv" innebär finns det inget definitivt svar på...
...men enligt denna bild så kan det kan ha med bröst att göra.

Jag är trött och less på att kristendomen skall verka normativt för min utbildning till gymnasielärare med inriktning mot religion. Visserligen slängs lite Buddhistiska och Hinduistiska referenser in ibland för att rättfärdiga skitutbildningen och den annars så Abrahamitiska färgningen, men knappast så att det går att uppnå någon form av strävan mot objektiv förståelse.

Konfucianism och Taoism nämns överhuvudtaget inte alls i dessa sammanhang, och hur kan man vara så naiv att man utesluter dessa livshållningar i en kurs som behandlar inställningar till livet!? Jag skulle knappast tro att den kultur som 1,5 miljarder kineser vuxit upp i till största delen är präglad av ett västerländskt perspektiv. Utbildningen är bristfällig, och man verkar inte direkt att skämmas för det på religionsinstitutionen överhuvudtaget. Man skulle ju kunna anta att det var viktigt att få en så bred kunskapsbas som möjligt, men det är inte det som premieras.

Med utgångspunkt i den här utbildningen så verkar jag knappast att få den kunskap som krävs för att jag skall kunna sköta mitt blivande yrke utifrån de skyldigheter och förpliktelser som yrket medför.

Insikt?

Gjorde nyligen ett personlighetstest som publicerats i ett mycket stort populärvetenskapligt magasin. Tydligen så visar de senaste rönen kring personlighetsdimensioner inom psykologisk forskning på att det finns en stark prövbar koppling till neurologin. Dessa fem personlighetsdrag är följande;

Andelen poäng jag fick anges med röd markering.

Den relativt höga poängen i utåtvändhet tyder tydligen på att jag är pratsam, entusiastisk och spänningssökande. Min kropp utsöndrar tydligen extra höga halter dopamin under positiva upplevelser, och det tenderar även att göra att min personlighet har ett behov av att få dessa positiva upplevelser oftare, då frånvaron av dessa gör dopamindalarna djupare (Dopamin är en del av kroppens belöningssystem).

Den mycket höga poängen i anspändhet berättar att jag är bekymrad, känslomässigt instabil, är lättskrämd och att jag ganska lätt blir stressad. Min adrenalinnivå anses därav kunna bli mycket hög väldigt lätt. Något nedslående blev betyget i pålitlighet. Den som ligger högt i detta personlighetsdrag brukar tillskrivas ansvarsfullhet, disciplin och organisationsförmåga. Detta gäller då tydligen inte mig. Jag är enligt testet impulsiv och tar dagen som den kommer. Som tur är så kompenseras kanske detta av att en hög empati relaterar till att jag är lätt att samarbeta med, inger förtroende och tar hänsyn till andra… medan jag konstigt nog inte alls skulle vara speciellt självhävdande.

Slutligen så tyder min poäng i öppenhet på att jag är kreativ, nyfiken, okonventionell och ofta upplevs som excentrisk. En hög poäng tyder även på att jag effektivt kan utnyttja min hjärnas kapacitet och har en förmåga till att lätt kunna associera saker och ting med varandra.

Hm... egentligen säger det här ingenting om vem jag är.

THE ART OF STOMPING

Jag tror att vi människor i regel är dåliga på att säga ifrån när vi tycker något är fel, speciellt när det gäller någon/något som vi inte själva är personligen familjär med. Det är alltid de människor som står närmast som får ta den största smällen, om det nu skulle vara så att det var något man störde sig på. Vad kan detta bero på? Är det måhända ett kulturellt fenomen?

Är det så att vi inte vill ta konflikter med parter där vi kan känna osäkerhet inför hur reaktionen på vår kritik kommer att se ut? Har det med bekvämlighet att göra, då vi blir tvugna att lära känna någon annan för att kunna göra dennes synpunkter mer förståeliga? Handlar det om att vi inte vill utlämna oss själva och våra egna ståndpunkter till någon som vi inte känner, eller är det helt enkelt så att vi trivs med att låta människor stå oemotsagda när vi inte känner dessa så väl?

Tendensen verkar iallafall tydlig i min tankevärld... i regel så gör okunskapen inför en annan part större skillnad för om vi skall engagera oss eller inte, än vad vi faktiskt anser i en viss fråga. Därför följer nu en liten uppmaning till migsjälv, och till alla andra som av någon anledning skulle tycka detta vara meningsfullt. Känns något fel, så öppna alltid för dialog om tillfälle gör detta möjligt. Förhoppningsvis så kan eventuella konflikter lösas på en något civiliserad nivå, om inte så finns fortfarande möjligheten att "stompa"...

Main entry: stomp Function: intransitive verb;
"to walk with a loud heavy step usually in anger"

Bli arga och förbannade och säg ifrån. Fungerar inte en dialog där ömsesidig respekt är närvarande, utan bara mänsklig dumhet och ignorans härskar, så måste man visa något slags tecken på att man tycker något är allvarligt fel. Vad är bättre än att bli förbannad då? Då har man ju iallafall gjort sin poäng tydlig, än att istället bara låta detta få förekomma i dispyter med de människor man känner sig trygg med. Annars så kan ju det som man upplever som felaktigt få fortlöpa, och det är ju ganska lätt att denna felaktighet lever vidare om alla människor uppvisar passivitet. Så ut och bli förbannad på saker och ting, låt din ilska få visa sig, säg ifrån tydligt när du möts av ignorans och argumentera för vad du anser vara rättvisa. Jag förutsätter att alla människor har tillräckligt mycket inre integritet och känner trygghet i sigsjälva såpass mycket att de kommer att respektera din känsloyttring och inte möta den med rädsla. Förhoppningsvis så kommer då alla att förstå varandra bättre.